En jägare gick sig att jaga

Det var tidig morgon den första jaktdagen på älg. Jag tog bilen och begav mig till Granbergsodlingen, där jag parkerade vid vägkanten och äntrade stegen upp till det sex meter höga jakttornet. Väl där, ställde jag ifrån mig unikaboxen, för att sedan ladda geväret, placera det på räcket med lämpligt avstånd från bänken där jag skulle sitta bekvämt och invänta eventuellt passerande älgar. Allt detta skedde under största möjliga tystnad.

Bästa passet
Där satt jag spänt och såg mig omkring. Passet som tilldelats mig ansågs vara det bästa passet på vårt jaktområde. Från detta jakttorn hade många älgar fällts under åren. Jag kände mig stolt och hedrad över förtroendet som jaktledaren gett mig - det tydde ju på att jag var ansedd som en av dom säkraste skyttarna i vårt jaktlag. Nu gällde det att uppfylla förtroendet. Så jag satte mig bekvämt tillrätta på bänken och frigolitskivan värmde behagligt i baken. Livet kändes härligt, jag gnolade ohörbart på sången Vår bästa tid är nu.

Motstod frestelsen
Minut för minut rann fort undan, långt i fjärran hördes hundskall, i en annan riktning hördes dova gevärssalvor, solen steg sakta över trädkronorna och värmde behagligt skönt. Där satt jag bekvämt tillbakalutad med armarna upplagda på räcket och började känna mig lite dåsig i solgasset. Jag sneglade mot unikaboxen där termosen och den lilla pluntan fanns. Visst kunde det pigga upp med en liten pilliknarkare! Frestelsen var påstridig men jag motstod. Pluntan fick vara, men vid eventuellt jaktbyte skulle den bjuda en jaktsup, tänkte väl jag. För mig hade det blivit smått med sömn under de sista nätterna. Svenskarna hade haft stora framgångar i tennis på andra sidan jordklotet, med direktsändningar nattetid. Samtidigt pågick den spännande jakten på mästerspionen Stig Bergling, alias Eugen Sandberg.

Något var på tok
Allt detta gjorde att jag insomnade från min uppgift som pålitlig jägare. Hur länge jag slumrade är ej gott att veta, men solen stod dock ganska högt på himlen då jag vaknade och yrvaket såg mig omkring.
När jag kom till någorlunda vakenhet fick jag syn på en bil som stod still en bit uppåt vägen och blinkade ihärdigt. Då anade jag att något var på tok. När jag tittade ner genom dom lösa golvtiljorna blev jag varse en hornkrona av osedvanlig storlek och format. Instinktivt skulle jag slita till mig geväret framför mig, men samtidigt som den högra armen lämnade räcket den vilat på, föll den liksom livlös ner. Precis som om den hade somnat. Hur jag än ansträngde mig kunde jag inte röra ett finger. Hela armen var totalt bortdomnad.

Pinsamt besök
När armen äntligen fått liv igen, så var den stora älgtjuren långt borta. Den hade biivit skrämd av mina rörelser ovanför hans huvud. Bilen som stått och blinkat så ihärdigt skred nu så sakteliga fram efter vägen och stannade nedanför tornet. Ur bilen steg vår myndige jaktledare. Långsamt kom han äntrandes uppför stegen. Väl uppe och öga mot öga sa han med viss skärpa i rösten: Det är nog bäst du söker dig hem och drar något gammalt över huvudet där du kan sova utan att bli störd av älgar!".
Att en skammens rodnad spred sig över mitt anlete då jag såg hans förgrymmade uppsyn är lätt att förstå. Skamsen gjorde jag min nesliga sorti. Älgtjuren som sökt sig under älgtornet hade stått där en längre stund, och enligt iakttagaren liksom lyssnat på någonting. Detta fick senare sin något oväntade förklaring häromdagen.

Bevis gav förklaring

Min kära hustru hade under många år klagat över att jag snarkat så erbarmligt högt att det var störande, inte bara för hennes del utan även för grannarnas. En morgon vid vår sedvanliga dispyt om mitt förmenta snarkande, tog hon fram bandspelaren. Mig ovetande hade hon på ett band spelat in oljudet som jag i sömn frambringat. Att längre förneka snarkningarna var ej lönt, nu fanns bevisen dokumenterade. Vid det här laget kände jag mig ungefär som när jaktledaren ertappat mig sovandes på mitt pass. Jag må erkänna att lätena var förskräckliga att lyssna på.

Unikt snarkljud
Det märkliga var att jag på något vis tyckte mig känna igen ljudet från bandet. Jag lyssnade åter och åter igen. Plötsligt slog det mig: Ljudet lät precis som då en älgko lockar på sin kalv då denne kommit ur synhåll för den omtänksamma modern.
Ryktet om den famösa historien gick som en löpeld uti bygden. Jag fick många anbud att komma och agera lockbete med mina unika snarkningar. Min jaktledare kom kom åter in i bilden.
Han ville nu prompt att jag åter skulle ingå i hans jaktlag. Det var för mig en viss upprättelse och min stolthet som erkänd jägare fick jag åter.
Nu sitter jag i Granbergsodlingens jakttorn och sussar gott. De stunder jag är i vaket tillstånd, startar jag bandspelaren.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.08 | 11:32

Tack så mycket Thomas och Annchristine för allt arbete ni lagt ner på festen. En fantastisk dag. Vädrets makter var med oss och Brännträsk var i full prakt

...
08.08 | 21:02

Hej !
Besök i Brännträsk har alltid var en högtid att minnas.
Det blev även denna gång och nu vill jag tacka Er alla som
deltagit i planeringen.

...
02.08 | 17:00

Hej!
TACK för den, för oss alla, så betydelsefulla dagen. Tack för modet ni visat. Hoppas det går igen i barn och barn-barn.(även mina)

...
01.08 | 00:45

Hej!
Vi vill tacka er alla för ert nedlagda arbete inför arrangemanget av den trevliga släktträffen,kommer att minnas denna dag lång tid framöver.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS