SÅ GÅR EN DAG FRÅN VÅR TID -JULIDAGAR

Sommaren 1918 var händelserik vad beträffar krigsläget, något som var på alla de äldres läppar och i deras tankar. För många svenskar var det en besvikelse, nu lutar det åt att tyska armen gick mot ett nederlag. De fyra bröderna Oskar, Johan, Axel och Julius voro nog, liksom Sveriges officiella hållning, mer eller mindre Tyskvänliga, ett Tyskland som Sverige understött ekonomiskt, materiellt och moraliskt.
Livsmedelsbrist rådde i landet och hela Europa. Det var med ljusa förhoppningar som mor och far gladdes över att kornåkern redan börjat skjuta ax. Potatisblasten stod i blom, höskörden såg ut att arta sig bra hemmavid och ute på ängarna, vilket var nödvändigt för till hösten skulle kreatursbeståndet utökas med ytterligare en ko, jämte en get som gammelfarmor fått av sin dotter hemma i Teuger. Denna get kom att bli ett kapitel för sig. Den var omöjlig att stänga ute men älskad av barnen. Dagny var det mest som fick mjölka den, medan farmor ystade mjölken till ost som mest användes till kaffe.

Tjärbränning
Det hade varit mycket arbete på gården hela våren och sommaren, mest hade det rört sig om tjärdalen och dess bestyr. Gången var den, att på senhösten hade far med sönernas och en stubbrytares hjälp, tagit upp gamla tjäriga stubbar med rötter och samlat i stora hubbel som forslats hem på vinterföre. Kring detta finns en beskrivning i avsnittet "En januaridag". Det tog med andra ord ungefär ett år tills man hade tjäran i tunnorna för leverans. Redan då man startade med stubbupptagningen hade man ackorderat bort tjäran till någon diversehandlare för alla de slag av varor som behövdes för ett hushåll - mat, kläder, tyger, skor, järnvaror. krut, kulor, hagel, fotogen och dito lampor. Här gällde det att hålla uppköpen inom snäva ramar så att man inte överskred den kommande leveransens värde. Kontanter fick man bara om något överskott fanns då räkningen gjordes upp.

Nu hade emellertid veden till tjärdalen småhuggits (spönts), tjärtunnorna hade tillverkats utanför uthusen och inne i tröskladan. Härvidlag hade far god hjälp av Torsten och Sven, medan småpojkarna väl mest voro till besvär då de höllo till vid tunnbindarna. Det var vassa och vådliga verktyg så det var nödvändigt att se upp med de mindre barnen. Evert som vid denna tid var klen från vårsjukdommen fick vara ute bara vid vackert väder. Det hade planerats att tjärdalen skulle läggas och brännas före midsommar, men tiden räckte inte till.
Så var det då äntligen dags, bud hade utgått till gårdarna i trakten att dalläggningen skulle gå av stapeln en viss lördagsafton om vädrets makter tilläto. Det fick inte regna då man la en tjärdal.
Som seden var kom många människor tillstädes, mest ungdomar givetvis, men även en del äldre. För kvinnorna på gården hade det varit många förberedelser inför denna tillställning. Alla som kom och hjälpte till skulle ha rikligt med mat och dryck. En dalläggning räckte som regel en hel sommarnatt, givetvis beroende av storleken på tjärdalen. Det var lek och arbete men också ett tillfälle för ungdomar att träffas och umgås. Helt visst möttes många kärleksfulla ögonpar, något som i vissa fall kunde leda till hjonelag.
De starkaste karlarna sprang med bårar fullastade med tjärvirke och knubb, upp efter landgången och tippade av bördorna på den växande dalkullen, där kvinnorna stod och lade träna tillrätta. Far gick omkring och såg till att allt blev som det skulle, basade över det hela och gjorde beräkningar så att tjärdalen skulle få den rätta formen. Den sista åtgärden var att runt dalen lägga tändtraven, som bestod av torr skräpved. Fram på morgonkröken, just när solen gick upp, låg tjärdalen färdig i gropen med sin vackra rundning.
Sedan alla fått den sista förplägnaden, sprang ungdomarna ner till sjön för att bada och skölja bort det värsta dammet från nattens övningar. Alla doftade av svett och bäckolja. Pojkarna gav sig av till bäcken för sitt badande, flickorna till Sandbacken. Att bada gemensamt var otänkbart, det skulle ha ansetts som osedligt.
Nu kom några timmars behövlig vila för gårdsfolket, för redan till kvällen skulle dalen vara torvad och stubbad. Kvällen kom med lugnt och stabilt väder. Hela familjen var samlad på dalbacken då far tände eld på en bunt tjärstickor (stek-log) som han gick runt dalen med och fjuttade på här och där på tändveden. Det var ett fascinerande och spännande ögonblick för alla barnen som samlats. Lågorna dånade och fräste i den snustorra veden. Hela tiden var det ett hårt arbete för far och pojkarna att hålla elden under kontroll.
Sven blev kvar hos far -det var ett ständigt gående runt dalen för att hålla elden under uppsikt så att den ej fick ta sig allt för stor fart. Då allt lugnat ner sig och elden flammade lagom, var det pojkarnas uppgift att hålla vakt under svalen och hålla sig vakna och tillreds då tjäran började rinna. Helt visst blev de sömniga och turades om att sova någon stund var. Tidigt på morgonen kom de första dropparna (förstrinnarn) i rännan och fram på dagen var det fullt sjå för pojkarna att passa flödet så att någon tunna ej fick rinna över. Så fort en tunna blivit full, skulle den snabbt pluggas och rullas undan och snabbt skulle en ny tunna placeras under rinneln.
Det var mycket vak och träl under bränningen men så efter ett par dygn stod ett trettiotal tunnor i rad, fyllda med en ljusbrun, härligt doftande, nybränd tjära. Nu återstod bara att dämpa dalen. Man kastade på den ett tjockt lager stybb så att ingen luft kom igenom, ty då kunde det komma upp eld och förstöra de värdefulla smideskol som bildats av tjärveden.
Förberedelserna inför denna sista etapp av tjärframställningen hade varit arbetsam för karlarna; torvrivning, rivning av löpnäver, tunnbindning, översyn av bårar och skrindor -ja, allt skulle finnas till hands när dalläggningen skulle ske.
Också kvinnorna på gården hade berörts av jäktet inför denna dag. Mor i huset var ju ändå den som skulle bestyra allt, men med god hjälp av döttrar i alla åldrar. Det ålåg kvinnorna att organisera så att allt klaffade med utspisningen till de som arbetade på dalbacken. Man var ju mån om att det inte skulle tisslas och tasslas i efterhand, att något förbiseende skulle förekomma från värdfolkets sida.

Ängsslåtter.
När så alla dalbestyren var undanstökade var det hög tid för slåttern (slått-anna). Inför denna begivenhet var också många förberedelser: Far hade gått igenom alla liarna - ett tjugotal, lieorven som var gissna skulle skäftas om, en del nya liar skulle monteras på nya skaft. Sven, lite slöglig av sig, tillverkade en del nya räfsor, de gamla skulle ses över, många hade avbrutna pinnar och dessa snickrade Sven till av rönnspett. Far hade köpt en stor ny slipsten som han riggade upp på ett par bockar inne i den stora vedboden.
Så hade alla liarna finslipats på den nya sandstenen, som visade sig göra liarna sylvassa. Torsten hade gjort en del nya hässjestolpar och barkat upp en mängd hässjeslanor. Allt var nu klart för att sätta igång.
Tidigt denna första slåtterdag som här skall beskrivas var alla slåtterjonen tidigt på benen. Vid lieslåtter gällde det att slå mesta möjligt medan daggen låg kvar i gräset. Far gick med första slaget och efter kom Karin och Torsten. Sven och Valborg gick efter med var sin räfsa och spred ut de tjocka hösträngarna till ett tunnare lager på marken, så att höet skulle förtorka i solen före hässjningen.
I slåtterarbetet skulle alla familjemedlemmarna deltaga om de så bara kunde hålla i en räfsa. Även småpojkarna fick sig en uppgift - de skulle bära fram stolpar och stänger till hässjorna. Av detta blev väl ej så mycket. Evert var ännu svag från sin sjukdom och Gustaf rätt ovillig - för honom var det roligare att hålla till vid badstranden med grannbarnen.
Denna första slåtterdag var snart tillända och redan stod långa hässjerader och doftade ljuvligt i aftonsolen.

Faster Amalia hade ett trädgårdsland på gamla dalplatsen nere vid sjön, och odlade där mest lök och rovor. Detta land hade barnen att passera då de begav sig ner till badstället vid sandbacken. Barnen hade stränga order, både från föräldrar och faster Amalia att inte plocka lökstjälkar. Frestelsen var stor och stjälkarna begärliga. En och annan avslöjades genom doften från utandningen och det var beviset för att vederbörande hade varit långfingrad. Förutom en liten straffpredikan kunde det utdelas någon lätt lugg, som barnen glömde så fort de torkat bort eventuell tår på kind.
Så pågick slåttern dag för dag och innan veckan var slut var hela gärdan avslagen, en stor del av hässjorna voro ladade - det var uppehållsväder och lagom blåst och gräset torkade fort. Nu rustades och städades för helgen, alla skulle till sjön för att bada, alla skulle tvättas och göras rena. Några av barnen fick följa med far ut på sjön att meta. Detta vatten, Brännträsket, var känt för sina stora abborrar och gäddor. Far, som kände till grynnorna hade lycka med fisket. Tur var väl det, med så stor familj! Men givetvis skulle ju också näten läggas i för natten.
På söndagen låg allt arbete nere förutom nätbärgningen, mjölkningen och skötseln av korna och geten. Efter söndagsfrukost var det alltid husandakt, far läste dagens evangelium och det sjöngs någon psalm. Under andakten skulle om möjligt alla vara närvarande. Gammelfarmor kom alltid tillstädes iklädd sin långa, svarta klänning med den vita kragen (kråset). Även en del av grannarna kunde stöts till. Givetvis skulle även gårdens folk vara lite söndagsklädda.
På söndagseftermiddagen kom många barn och ungdomar på besök. Nu var det fritt fram att springa omkring då höet var slaget och bärgat. Man roade sig med utomhuslekar. Sista paret ut och spring,en rolig tafattlek. Kurragömma och andra lekar. Gungor fanns alltid uppsatta och dessutom var det dessa ständiga bad. John från Åsel spelade munspel, Eskil lite fiol. Torsten ett gammalt otätt Magdeburgerspel. I nödfall kunde man roa sig med att spela på kam. Ett nöje för dom minsta barnen var att man plockade en hink full med kråkbär. På en stor stenhäll samlades man sedan och kappåt av bären. Barnen kallade detta för att busa. Gustaf var en av dem som busåt av kråkbären. Om det nu var att han åt mest som han alltid fick en besvärlig huvudvärk efter varje busätande, det vet man inte med säkerhet. Men trevligt hade man och det med enkla medel.

Myrslåtter.
Nya veckodagar, nya bestyr. När gärderna hemmavid var bärgade så var det utgärderna som stod i tur. Ett helt gäng av slåtterfolk med far i spetsen begav sig till Brännmyran för att slå. Nu hade man andra sorts liar, längre och mer utställda. På dessa monterade man ett så kallat "bläkt", vilket gjorde att höet samlades i jämna strängar som var lätta att räfsa samman. Brännmyrans hö var av ovanligt slag -ett kort, tättväxande gräs, mycket näringsrikt. Nu hade även Sven fått en egen lie så nu var det fyra slåtterhjon och Valborg ensam som gick med räfsa. Vid middagstid samlades man i den timrade ladan som stod mitt på myren. Skaffningen bestod av en hämtare full med mjölkvälling och en dito hink med mjölk. Dessa kärl hade fått stå i en kallkälla, så det var kalasmat i värmen, då man var hungrig och svettig. Till detta hade man smör och bröd som tilltugg. På eftermiddagen samlade man höet i högar som man med räfsan packade i stora famnar och bar till den iordninggjorda hässjeställningen. Brännmyrhöet hade en särskild arom och doft, vilket gjorde att det var en fröjd att arbeta med och ett hö som kreaturen tyckte om och mjölkade bra utav.
Efter en lång, mödosam dag på blötmyren var alla vid hemkomsten på kvällningen rätt utpumpade. Näbbskorna som alla hade på fötterna blev uppblötta och släppte igenom vatten. Slåtterfolket fick gå blötskodda hela dagar, vilket gjorde att de blev ännu mer urlakade.

När Brännmyrslåttern var avklarad var det slåtterängarna kring Stenberget som stod i tur att bärgas. Stenbergsslåttern var belägen så långt från hemmet att man var tvungen att ha matsäck för några dagar. Nu begav sig de fyras gäng dit upp. Nu hade man mycket att bär med sig. En stor träflaska med fil, ett s.k. sprund, hämtare med mjölk, smörbytta, bröd och palt, jämte kok och matkärl, täcken, filtar och varma plagg.
Som härbärge fanns däruppe en sk bakval -ett krypin med bara tre väggar och tak med öppen framsida. Man bäddade på golvet med torrt hö under. Utanför den öppna framsidan av bakvalen eldade man. Det var rogivande att i kvällsskymningen då flammorna från elden lyste och värmde. Detta var enkelt nattläger, alla sovo gott. Far var väl uppe någon gång då under natten och fyrade på stockelden med en tjärstubbe.

Första dagen och en del av den andra slog man bara ut höet och sedan samlade man det i hässjor. Man var noga med att packa höet i hässjorna, så de skulle stå pall för höststormar och kunna forslas hem först då det blev vinterföre. Dessutom fick man göra ett ganska högt stängsel av slanor runt varje hässja för skydd för renar som alltid kom tillstädes på senhösten. Kom de bara åt hässjan så slog de ned den och förstörde höet. Denna vecka var vädret inte nådigt för slåtterfolk uppe på Stenberget. De första två dagarna var det hyggligt, men sedan kom regnskurar som omöjliggjorde höbärgningen.
Istället för att sitta i bakvalen och dåsa, sökte dom sig till norra sluttningen av Stenberget där det fanns gott om stora lövrika aspar som far yxfällde. Barnen bröt grenarna och samlade dem över en björkvidja, som de sedan svepte omkring kvistarna; det blev en stadig kärve. Med stöttor gillrade far fast två bastanta slanor mellan två träd. Han formade till spetsiga snesar som han förde ned mellan slanorna och stack fast i marken. På snesarna trädde han kärvarna, ungefär tio på varje snes och på så vis fick man en lövhässja högt ovanför marken. Detta för att hungriga renar och vinterälgar inte skulle nå de lockande kärvarna. Asplövet var liksom ett nödfoder om vårarna då höet kunde vara på upphällningen.
Man gjorde så att man skakade av de torra löven i hinkar som man sedan fyllde med kokhett vatten. Detta fick sedan stå och dra tills vattnet svalnat till lämplig grad. Brygden, som kreaturen begärligt sörplade i sig, kallades för "dådja", var närande och gav bra med mjölk. Med denna illustration ville jag visa att man med enkla medel, en vass yxa och flitiga händer kunde tillreda gott foder i väl bevarat skick.

Vägplaner
En dag mitt i veckan när slåtterfolket som bäst gick och slog foder på Stenbergsslåttern, hörde man röster och yxhugg - det var någon i faggorna, några män närmade sig. Far blev förstås nyfiken på vad som föranledde deras framfart, slängde sin lie och gick fram till männen. Det visade sig vara folk med kronojägaren Abel Vallström som anförare, utsända av vägverket att staka ut en vägsträckning mellan Koler och Åsel.
Far hade vid olika tillfällen uppvaktat vägmyndigheterna för att få till stånd en väg till byarna Bänkerträsk, Brännträsk och Åsel. Nu visade det sig att dessa män planerade att dra sträckningen från Bänkerviken över Stenberget till Åsel, utan att gå förbi Brännträskbyn. Far blev mycket uppbragd över deras planer. Han propsade på att de skulle avbryta prospekteringen. Så skedde emellertid inte och harmen gnagde i far. Vallström menade väl att här skulle ingen komma och bry sig - den mannen var vida känd för sina diktatoriska fasoner, han var ingen människovän.
Far låg sömnlös av oro för att byn kunde bli förbigången den dag när vägen äntligen skulle komma till stånd. Så fort far fick tid och tillfälle reste han till Piteå och uppvaktade vägstyrelsens ordförande och lade fram sina synpunkter om vägsträckningen. Projekteringen fortsatte med beaktande av fars synpunkter. Det dröjde dock till efter kriget innan vägen påbörjades och år 1923 stod vägen någorlunda farbar.
En liten parentes: Under förgången tid fanns en bestämmelse om att de som ägde hemman hade skyldighet att delta i underhållet av de få vägar som fanns inom Markbygden. Patron Hedkvist, Öjebyn, hade stora ekonomiska intressen i byarna Åträsk, Tällträsk, Pello, Persberg och Storsund - ja, i nästan hela Lillpiteälvdalen ägde han stora hemman där han bedrev skogsbruk och jordbruk. I Pello bedrev han mejerirörelse. Patron hade ambitionen att på olika sätt kultivera dessa bygder, bl a lät han bygga väg genom dom nämnda byarna ända upp till Storsund. Genom bestämmelsen om vägunderhållsskyldighet efter hemmanens storlek var far ålagd att underhålla en liten vägsträcka mellan Storsund och Persberg. Åläggandet var lite absurt, eftersom far aldrig hade någon som helst nytta av denna väg som han aldrig kunde befara. Han fick leja någon person som var bosatt i trakten av vägen att sköta underhållet.

Hemmadagar
När så Brändmyran och Stenbergsslåttern var avklarade tog man sig några hemmadagar, på småängar där man fick någon enstaka hässja, Kottabärtje och Stormyran, för att nämna ett par. En dag - det var en lördag, tog far med sig barnen till någon starrmyr nära hemmet, så att de som ville kunde följa med. Det var hjortrontid så någon hink fick följa med. Småflickorna (Inga och Dagmar) var dock för små för att gå i skogen, så de blev hemavid jämte Gustaf, som skulle ha en viss tillsyn om dom små. Av far blev han tillsagd att rusta och hålla den ved som mor behövde för sina matbestyr i den öppna spisen i sommarstugan. Nu blev det väl så med vedbestyren att dom glömde Gustaf bort, det fanns förvisso roligare saker att göra. När far med slåtterfolket kom hem, beklagade sig mor att "den här potjen ha ett fått e del val att håll mä vä véen, han ha vure aoloida!" (den här pojken har inte lyckats med att hålla mig med ved, han har varit olydig!) Då såg far på pojken och yttrade: " Han som et vel arbeil skol et häler ita!" ( Han som inte vill arbeta ska inte heller äta!). Gustaf lommade iväg till vedbacken, tog yxan och dängde och högg så att det dammade. Om en stund kom far ut och ropade: " Dö val koma ein å ita nu, pojk!" (Du kan komma in å äta nu, pojke!) Denna kallelse till matbordet var en ljuvlig upprättelse som den pojken aldrig kom att glömma.

Lillfinträskslåttern.
Nu återstod den mest trivsamma höbärgningen, starr och fräkenslåttern i Lillfinträsket. Denna idyll var för hela familjen ett kärt tillhåll. Lillfinträsket var mycket fiskrikt och när man vallfärdade åt det hållet behövde man bara ta med sig smör, bröd, potatis och salt i matväg.  Fisk som man behövde tog man från sjön, på nät, på mete, på drag. Ville man ha foreller gick man till forsen och krokmetade. Nu var det lite kiv mellan barnen om vem som skulle få komma med. Mor ville ha Valborg och Dagny hemmavid. Det var hjortrontid och dessa två var flinka plockerskor, därtill var Valborg en god markkännare. När dagen för Finnträskresan kom, bar det sig inte bättre än att Gustaf drabbades av tandvärk, en ihålig kindtand molde och värkte. Far försökte stoppa lite snus i den onda tanden, men det hjälpte inte. Mors acetylsalicylpulver, som hon själv kurerade sig med då reumatismen satte åt som värst, lindrade till slut tandvärken.
Dessa små vita pulverpaket var väl den enda medicin som fans i husapoteket. Vid avfärden mot Finnträsket var kinden så uppsvälld att pojken fick vara så god att stanna hemma. Tårar och protester hjälpte föga. Nu var det far, Karin, Torsten och Sven som rodde iväg med alla de saker som man skulle bära med. Liar, räfsor, kontar, mjölkflaskor, en tjärfjärding att salta fisk i. Man landade vid dammen och därifrån gick man den gamla upptrampade stigen, förbi Karlmyran, utför Kutaliden ner till Lillfinträskkojan där man installerade sig. Finnträskkojan var av mycket gammalt datum. Den hade stått någonstans vid Brändån, uppförd av Kronan och nyttjad av Piteå revirs folk. Hur det nu var så fick farfar Gustaf-Fredrik överta den mot löfte om att revirets kunde nyttja den. Det var jägmästaren Otterlon som stod för uppgörelsen, vilken bara var muntlig. Kojan var uppförd av grova, täljda furustockar och taket var av täljda trärännor. Inuti fanns fyra tvåmansslafar, en liten fönsterglögg, och en stor öppen spis murad av gråsten med ett rökfång av plåt. Kojan var mycket trivsam och väl inrökt, den hade som alla bostäder, sin egen arom, stod alltid olåst - vem det vara månde kunde den härbärgera. Sålunda berättade kronojägare K.P Lundström att han hade en ung skogspraktikant som bodde där en tid. Denne yngling var greve Trampe. När denne fyllde tjugofem år, berättade Lundström, festade de om med en flaska champagne. En för den tiden lite ovanlig händelse, som blev mycket omtalad.

Kojan stod mycket vackert till, med vatten runt om. Så var det den evigt brusande forsen som förhöjde stämningen och trivseln. Kring Lillfinträsket var det gott om strandslåtter. Lerstranden , utterhässjan, snisbrödhässjan och den stora fräkenmaran. Man hade liksom namn på de olika starrplättarna, för orienteringens skull. Med fräkenbärjningen var det så, att om det var ostadigt slåtterväder, så gav man sig på fräknet. På ett ganska långt lieorv hade man monterat fast två långa liar som stack ut åt var sitt håll (sjöforlie). Man var två personer i båten, den kraftigaste rodde båten, den andra stod i aktern och släpade med lien, som gick fram på själva botten. Roddaren gjorde ett kraftigt årtag samtidigt som liemannen drog till. Fräknet som skars av vid roten, flöt upp till ytan. När man på detta sätt hade farit över ett ganska stort området drog man en bom av långa träslanor som var sammanlänkade med björkvidjor, runt det flytande fräknet. Denna fräkenflotta drog man i land vid Laduholmen, där fodret hässjades. Hässjningen var en mindre trivsam syssla - det rann vatten ur bördorna så att alla gick sjöblöta från topp till tå hela dagar. Fräknet var dock ett foder som korna gillade, det innehöll ämnen som kreaturen mådde gott av.
Om afton och kvällar var det fiske som gällde i Finnträsket. Man la ut nät, man metade, och just vid skymningstimmen rodde man drag för det var då som de stora gäddorna och abborrarna voro som bäst på hugget. En kväll gick far med hela slåttergänget till Storfinträskgården. En upptrampad stig ledde till gården som låg en kvarts gångväg från kojan. Där bodde Karl Nilsson, Karl-Nelsa, med hustrun Lina, Finnträsk-Lina, med familj som bestod av sex söner och en  dotter. Karl-Nelsa var en god vän till far och hans hem var alltid gästvänligt, alla som kom dit blev alltid väl förplägade.
Av denna Karl-Nelsa hade far köpt märren Maja, som han gillade för alla hennes goda egenskapers skull. På gården bodde en inhysing, Lill-Sven kallad. Denne man var som en legend för alla sina tjuvjakter, sina anhållanden, sina djärva rymningar, men detta må bli en historia för sig.

När nu Finnträskslåttern var avklarad var höbärgningen i det hela avslutad. Man samlade nu samman sina saker för att bege sig hemåt. Far hade nästan en hel fjärding saltad fisk, mest gäddor, att bära på ryggmesen. Vägen tillbaka var tung, mest motlut, då man hade den branta Kutaliden att forcera. Så småningom nådde man båten vid dammen i Brännträsket, Och det var vilsamt att få sätta sig. Far och pojkarna rodde och snart styrde man in vid hemmabåtlänningen, där allt gårdsfolket var samlat. Det var liksom en mottagningskommitté som mötte.
Alla var väl nyfikna på hur man haft det på olika håll. Hemma blev det kalas, man åt färskpotatis för första gången, med kokt Finnträskfisk till, nykärnat smör och kärnmjölk att skölja ned med.

Fridagar
Hemmavid var allt som vanligt - en myckenhet hjortron hade flickorna plockat och syltat. Mor hade haft sina många bestyr med hem och kreatur. Gustafs tandvärk hade övergått till en böld som spruckit och smärtan var över och i övrigt fanns det en hel del att rapportera om. Både de hemmavarande och de som legat borta hade haft sina upplevelser.Kring Brändån fanns en ihålig växt och av denna hade Sven skurit några pipor under Finnträskvistelsen som man kunde använda som blåsrör, vilka småpojkarna tacksamt tog emot. De plockade kråkbär som de blåste på varann och låtsades kriga. Att småflickorna fick något förlupet kråkbär på sig under striderna så att tårflöde uppstod, var väl att beteckna som normalt kiv syskon emellan.

Åter läggs en vecka till det förgångna. Nu var barnen så stora att far och mor kunde resa bort över en helg. Lördagmorgon begav de sig med roddbåt till Koler station för vidare resa med tåg till Älvsbyn för besök hos släkt och vänner. Gammelfarmor reste också med, steg av tåget i Storsund och tog stigen ner till Teuger, där hennes dotter Hanna var gift och bosatt. Hennes man var bonden Otto Karlsson. Barnen hemmavid fick föräldrafritt, som de på ungdomars vis tog tillvara för egna små nöjen och föräldrarna kom hem först på måndagskväll. När man någon gång hade tillfälle att resa bort från hemmet gjorde man sig ingen brådska, utan stannade i gårdar man kom förbi och odlade den gemenskap som var så viktig och nyttig under de förhållanden som rådde.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.08 | 11:32

Tack så mycket Thomas och Annchristine för allt arbete ni lagt ner på festen. En fantastisk dag. Vädrets makter var med oss och Brännträsk var i full prakt

...
08.08 | 21:02

Hej !
Besök i Brännträsk har alltid var en högtid att minnas.
Det blev även denna gång och nu vill jag tacka Er alla som
deltagit i planeringen.

...
02.08 | 17:00

Hej!
TACK för den, för oss alla, så betydelsefulla dagen. Tack för modet ni visat. Hoppas det går igen i barn och barn-barn.(även mina)

...
01.08 | 00:45

Hej!
Vi vill tacka er alla för ert nedlagda arbete inför arrangemanget av den trevliga släktträffen,kommer att minnas denna dag lång tid framöver.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS