SÅ GÅR EN DAG FRÅN VÅR TID -HÖSTDAGAR

Här fortsätter berättelsen om händelser 1918.

Höstdagar

Septembermånaden då sommarens alla ljuva dofter och ögonfröjd stått som klarast är förbi. Dagarna har nu kortats något, nu är det enbart solvärme som upplevs.
Alla de myriader av kryp och flygfän som levt i och på jorden har dragit sig undan och dvalats. Månen märks knappast förrän den går och fyller, då man får en föraning om den höst som liksom obemärkt gjort sitt intåg. På gården är verksamheten i full gång, nu är skördetid för de frön och knölar man sådde i våras. Mitt i förberedelserna kommer någon med post och tidningar. Man läser där om krigsläget, under större och fetare rubriker. Är det freden som siktas? nu tycks det gå sämre för tyska armén i kriget. Krigströtthet och nöd i hemlandet griper omkring sig mer och mer. De allierade inleder en ny, stor offensiv. Tyskarna vacklar i inledningsskedet. Vapenstillestånd anses närma sig. Byborna samlas och diskuterar världsläget, alla hoppas på att det skall bli fred igen, slut på ransoneringar och alla krigsförordningar som gjort livet besvärligt även för obygdsmänniskor.

Skördetid

Eftersommaren hade bjudit på skapligt väder, fastän Kall-Klara - Kål-Klara - har gett lite höstfrost i potatisblasten. Kornet har matat över förväntan. Ett slagregn har visserligen vält en del av åkern, tunga ax har hjälpt till att trycka stråna mot marken. Genom att kornåkern skördades för hand med skära, var det inget men att den låg platt på marken. Detta att skörda för hand gjorde att de flesta ax kunde tas tillvara och svinnet blev på så sätt obetydligt, men det var ett drygt arbete att gå och huka sig hela dagar och slitsamt för ryggen. På gården fanns fyra skäror och alla var igång. Tidvis var även mor på korntegen, dels för att hon tyckte det var nöjsamt att vara med, dels också för att lära barnen den rätta metoden för hur man använde skäran.
En s.k snes användes för att torka säden på. Snesen var en två famnar lång påle eller stång som var spetsad upptill. Det kom på Torstens lott att ordna med dessa stänger. Han körde järnspettet med full kraft i marken ända ned till alver och svängde det snabbt i hålet ett par gånger, i korsande riktning, och fick på så sätt ett lämpligt hål i marken i vilket han körde ned snesen.
Den måste stå stadigt för att inte dråsa omkull då höstblåsten satte in. Mor lärde nu barnen hur man på rätt sätt använde skäran. Man tog handen full med strån, så trädde man in skäran nära marken och drog till kraftigt så man inte rotryckte halmen. Handfull på handfull lade man på en björkvidja tills man fått en lämplig mängd.
Så svepte man vidjan kring det hela och knöt åt och så hade man en kornkärve.
Far som skötte om snesningen av kärvarna, använde en lämpligt lång slana som var spjutformad i ena änden. Denna stack han fast i kärven som han lyfte upp och trädde på snesen, med axen mot söder för att de skulle torka i solen. Snesarna skulle stå ute och torka  tills de var trösktorra.
Det var en vacker syn att skåda alla dessa snesar, formerade i räta led som i en vaktparad.

                            Pojklekar

Evert och Gustaf hade fått varsin pilbåge av Torsten - en sprättboga - som han yxat till och som fungerade. Sven snickrade till långa, välformade pilar som kunde segla iväg rätt långt. Småpojkarna lurade kring snesarna på stubbåkern, där hungriga sparvar sökte efter något förspillt korn. Fågeljakten som pojkarna bedrev med sina sprättbågar gav i bästa fall något enstaka dun. Men deras förehavanden vittnar ändå om att jaktinstinkten liksom är nedärvd i människan.

Nu då kornet var bärgat var det potatislandets tur. Det var många potatishackor - gräv - igång och man gallrade redan vid upptagningen.
De största knölarna bars in och hälldes ner i källaren genom den extra lucka som fanns i köksgolvet.
De minsta gick mest till kreaturen.
Så här på hösten bedrevs många sysslor jämsides. Far vistades mest i markerna. Hässjorna på utängarna skulle ses till, fågelsnaror skulle sättas, flarkerna gillras upp och givetvis var alltid lodbössan med. Till Lillfinnträsket gick han en dag med Sven som sällskap för att lada in fräkenhässjorna. Karlarna låg över i kojan mest för att passa på att lägga näten. Fisk och potatis var ju basmaten för den stora familjen. Husbehovsfisket som bedrivits hela sommaren för lades i huvudsak till Bänkerträsket. Nu gällde det mörten som saltades ned i fjärding för vinterföda. De stora grå fiskarna blev laxröda i köttet efter lagringen och aptitliga som sovel till potatisen.

                      Fåren

Nu när det mesta höstarbetet var avklarat var det hög tid att ta hem fåren från skogen där de strövat fritt hela långa sommaren utan mänsklig tillsyn. En tidig morgon gick Karin och Torsten och några från granngårdarna till Visttjärnliden för att söka efter fårhjorden.  När så fårletarna kommit ovanför Hästmyren hörde de skällorna högst uppe på liden. Fåren var nu ganska förvildade eftersom att de inte umgåtts med människor under så lång tid. De lamm som hade tillkommit hade aldrig sett en mänsklig varelse och var mest skygga.
Då gällde det att närma sig fårskocken sakta och försiktigt. Det var alltid lättare för kvinnorna att locka till sig ett skyggt får och därför var det Karin som fick gå först.
Ytterst långsamt skred hon fram med ett brödstycke i handen och lockade "dase, dase, dase, dase".
Efter dessa lockrop kunde hon så småningom få fästa ett rep i skälltackans halsrem. Så bar det av hemåt fast tackan i början var ovillig. Det var oroligt i leden och ett vilt bräkande, men med skälltackan i täten och medföljande som föste på, var det snart en ordnad fårkaravan som följde stigen ner till byn. Alla i byn gladde sig åt att samtliga får var välbehållna, feta och friska med en värdefull ullpäls, som så småningom skulle klippas och kardas.
Nu då all gröda var ladad, fick fåren gå lösa och beta på gärdan, av den gröna återväxten. Snart kommo alla fårägarna tillstädes, nu skulle det bli fårskiljning. Varje ägare hade ett eget märke, varierande jack som man skurit in i fårens öron. Det var aldrig någon tvekan om vem fåret tillhörde. De lamm som kommit till under sommaren höll sig alltid intill modertackan och fann sin ägare trots att de inte var öronmärkta. Hjorden innehöll ett femtiotal djur, då även Åselbornas får var med i skocken.
Far höll nu på att plöja ett par tegar. Det var tungt för den lilla finnmärren Maja att dra välten. Men far som var hästkarl kunde moderera med plöjningen så att Maja fick vila utimellen. Människorna var aldrig jäktade, tog det lilla lugna - det jag inte hinner idag kan jag ta i morgon - ungefär så var tankesättet. Kom det en människa som ville prata så spände man ifrån och rastade.
Det var minnesvärda höstar barnen fick uppleva. På gärdan gick korna, fåren och farmors get och glufsade i sig av den saftiga gröna återväxten. För barnen, även de små, var det en fröjd att leka bland fåren och lammen. Geten med sina mäktiga, krökta horn hade man lite rädsla för. I barnasinnet var detta rena rama Sörgården. Far gick bakom plogen och plöjde, kvinnorna höll till nere vid sjön med den stora hösttvätten. Det rök ur bagarstugans skorsten. Mängder av bröd för vintern skulle bakas, ett par dagar höll man på. så fort alla höstgöromål var undanstökade kom den efterlängtade dagen då familjen flyttade från sommarstugan och in i stora köket. Detta var minnesdagar som alltid kommo att vara liksom etsade in i minnen från barnaåren.

Höstslakt


I gammelfarmors rättigheter från överlåtelsen av hemmanet till far, ingick att hon varje höst skulle ha ett får med lång prima ull att slakta. Nu ville hon ha detta får slaktat så att hon kunde torka fårbogarna medan bakugnen ännu var uppvärmd och på så vis få ett par hållbara, välsmakande fårfioler.
Far och mor slaktade alltid fåren själva, men denna dag var det gammelfarmor och far som hjälptes åt. Farmor var noga med att ta vara på allt ätbart av fåret. Hon nystade upp flera alnar fårtarm till korv. Det lilla blod som blev skulle hon ha till korven. Den tunna fetthinnan som låg runt vommen tog hon tillvara, hängde på ett spett ovanför spisen och lät torka. Detta skulle också användas till korvsmeten. Samtidigt slaktade även far ett par får som delvis skulle torka i ugnen, sidor och bringa styckades till kokkött. Av detta gjordes "pärostuva", som var kalasmat, även för de minsta barnen. Någon försäljning av gårdens kreatursbestånd förekom aldrig. De djur som gick till slakt konsumerades av familjen. Skulle man slakta större djur inväntade man vinterkylan av förvaringsskäl. Hudar och skinn lämnades in till någon för beredning. Mest var det Lillpite Garveri som anlitades. Sådana bestyr ordnades mest vintertid, då man likaså körde dit ned för att mala sin säd vid kvarnen därstädes.

Av kalvskinnen sydde man arbetshandskar, ett handarbete som far lärde ut åt pojkarna så fort de kunde hantera syl och tråd. Av ko och oxhudar syddes näbbskor, men till skoskaften användes tjockare delar av kalvskinnen. För skotillverkningen måste man anlita skomakaren. Mest var det Jonas från Storfinnträsk som anlitades. Denne var låghalt och lite handikappad och hade därför gått i skomakarlära. Trots att han var flink i sitt hantverk så kunde han få sitta en vecka i stora köket och laska. Det var en händelse för barnen att få nya skor då vintern nalkades och att få se hur dom växte fram från läderbit till färdig sko. detta var ett viktigt led i självhushållningen. När näbbarna använts så att bottnarna blivit slitna, och innan det gått hål, så pligade far fast nya bottnar av sulläder. Skorna blev som nya igen och liksom lite snyggare. Breda skoband med tofs, som man band runt skoskaften för att inte snön skulle tränga ned i skoskaften, vävde mor och farmor för hand med en enkel anordning.

                     "Hojtar-oddn"

Eftersom byn saknade landsväg så utgjorde sjön allfarleden. Vinter som sommar vände byns folk alltid sina blickar mot sjön till. På vintern var vägen över isen uppmärkt med stickbuskar som man fäst genom isen. På sommaren var det så att man kunde låna båt för överfart. Båtar var det rätt gott om. Var det någon som behövde överfart fanns det gott om större och mindre barn som kunde ställa upp. Taxan för att ro nån över sjön var i regel någon 25-öring. Man begjorde ju aldrig utan tog vad man fick - en del var generösa, en del var snåla. Mellan vänner och grannar var det ovanligt att någon slant bytte ägare - en gång vi, en annan gång dom, som rodde.
Folk som gående efter stigen kunde stanna vid en udde på södra sidan sjön - "hojtar-oddn", varifrån man kunde ropa över till gårdarna. Alltid var det någon som hörde hojtningen och snabbt var i båten och hämtade. Ibland kunde de som bodde på Lövudden hänga upp ett vitt lakan som signalerade att nån ville ha rodd över. Det kunde också vara annat man signalerade för. Vid ett tillfälle då Vendla på Lövudden väntade barn, hade man gjort upp med mor att då stunden nalkades skulle man signalera med ett lakan. Då visste mor att det bara var att skynda sig och ro över och förlösa barnet. I byn var det liksom så att mor hjälpte till vid födseln och far var dopförrättare.

Storgäddan
Nu inföll en höstkväll som far väntat på, en kväll då det var kolmörkt och stilla lugnt. Nu skulle far ut och justra. I aktern på båten hade han monterat lysjärnet och i båten lagt en hög med småhuggen, tjärig ved. Lysjärnet bestod av ett galler som man eldade på. Hållaren till lysjärnet var böjd bakåt så att eldbränder och kol som föll genom gallret skulle hamna i vattnet. Justern var fastsatt på en ungefär 4 alnar lång stång, som far vant hanterade. Torsten var den enda som fick följa med och ro båten. Det gick en sägen om storgäddan i Brännträsket. Det berättades att en sommarnatt, då man la en tjärdal på Storudden, en som var med, Axel Isaksson, gick ner till stranden för att tvätta bort svett och damm från ansikte och händer.
Då han stack ner händerna i vattnet kom en jättegädda och högg mot händerna som han hastigt drog undan. Han sades ha klarat äventyret med ett rivsår på ena handen. Denna gädda var ett otyg då den gick kring näten och slukade fisk och orsakade stora hål.
Det var nog denna legendariska fisk som far var ute efter då han gav sig ut i mörka natten med justern i hand.

Torsten rodde bort till den grunda viken vid östra änden av sjön. Där tände far tjärvedsbrasan på gallret. Elden flammade och lyste upp hela den smala viken. Det var ett bländande skådespel, alla dessa dansande skuggor som speglades på det upplysta vattnet. Ljuset bländade fiskarna och gjorde dem lugna och stillsamma och lätta att justra. Långsamt backade Torsten båten med försiktiga årtag längre in i viken. Plötsligt såg han att far gjorde tecken med handen att stanna båten. Far ställde sig på knä och tittade ned i vattnet. För att se bättre rörde han om i elden så att glödande kol föll i sjön där det fräste och ångade. Slutligen sa far till Torsten: "Kom hit du pojk och hjälp mej se vad det är som står på botten!" Han talade nästan viskande åt pojken. "Är det en stock så kan jag inte stöta ner justern, för då kan den fastna med sina hullingar, men det ser ut som en storgädda". Efter en stunds tittande mot botten rörde han mycket försiktigt vid föremålet, som slog till med ett väldigt bolmande och rörde upp grummel från botten och var borta. Storgäddan klarade sig även denna gång. I natt fick man nöja sig med det lilla man lyckats tidigare under kvällen.

Fortsättning följer..........

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.08 | 11:32

Tack så mycket Thomas och Annchristine för allt arbete ni lagt ner på festen. En fantastisk dag. Vädrets makter var med oss och Brännträsk var i full prakt

...
08.08 | 21:02

Hej !
Besök i Brännträsk har alltid var en högtid att minnas.
Det blev även denna gång och nu vill jag tacka Er alla som
deltagit i planeringen.

...
02.08 | 17:00

Hej!
TACK för den, för oss alla, så betydelsefulla dagen. Tack för modet ni visat. Hoppas det går igen i barn och barn-barn.(även mina)

...
01.08 | 00:45

Hej!
Vi vill tacka er alla för ert nedlagda arbete inför arrangemanget av den trevliga släktträffen,kommer att minnas denna dag lång tid framöver.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS